Mitt första seminarium under gårdagen var TidningsUtgivarnas seminarium om hur bloggar påverkade valet i USA 2008 och även hur sociala medier kommer att påverka valet i Sverige 2010.
TidningsUtgivarna hade inte sparat på krutet och hade flugit in Huffington Posts cherfredaktör Katherine Zalewski, som enligt många var en av faktorerna till Obamas vinst i november 2008. Zalewski var självsäker och lite jagvetverkligenmerändig-aktig på ett sätt som man oftast ser hos amerikaner. Hon pratade mycket om att Huffington Post på grund av sina 200 bloggare publicerar så extremt mycket mer information än vad traditionella medier gör. De har en relativt, för att vara en ”blogg”, stor redaktion som arbetar heltid på tidningen med att lyfta fram de nyheter som får flest läsare.
Innehållet är i princip läsarstyrt. Huffington Post kontrollerar ständigt vilka storys som är de mest lästa och lyfter fram dem. De bygger även sina storylines på samma sätt. En artikel som får väldigt många klick följs upp, följs upp och följs upp tills intresset bland läsarna dalar.
Intressant? Nja. Brännande? Nej. Zalewski var som sagt inspirerade, charmig och intressant, men jag saknade diskussioner kring vad som egentligen skiljer Huffington Post från en traditionell webbtidning? De nosade vid ämnet, men diskussionen fördjupades aldrig. En uppenbar skillnad mellan Huffington och tradmedia är att de förra använder sig av medborgarjournalistik i hög grad, men de redaktionella produkterna? Är det egentligen någon skillnad? Läs även Rolf van den Brinks kommentar.
Del 2 av seminariet bjöd på en debatt mellan Jessica Ritzén, från den numera nedlagda Fattigbloggen, Per Schlingmann (m), Ibrahim Baylan (s), Karin Petterson, Fokus och Birger Östberg, Westander PR. Debatten modererades av Cecilia Garme. Hon var lite mesig. Varje gång debattörerna var på väg in i något intressant, tappades det bort och Garme lyckades inte styra tillbaks dem.
Det som var mest intressant under seminariet var Baylans fråga ”Vilka orkar vara kvar om sociala medier blir en för stor del i varje politikers liv?”. Baylans åsikt verkade vara att sociala medier är en skvallertidning. En interaktiv HäntExtra. Han menade att om det ständigt fanns ett krav på att blotta sitt privatliv, och om detta blev ett krav för att vara politiker, skulle vissa människor ta avstånd ifrån det politiska livet enbart av den anledningen. Birger Östberg kontrar med klyschan att det privata är politiskt.
En vettigare åsikt kom fram genom Petterson som menade att poängen med sociala medier inte är att man ska skriva om vad man ätit till frukost, när och vad man tvättar, eller vad man ser på TV utan att det ska användas för att utöka möjligheterna till interaktion och konversation mellan makthavare och folket. ”Det spelar ingen roll hur många inlägg man gör eller hur många followers man har på exempelvis Twitter. Det är konversationen som är det meningsfulla!”. Faktiskt ett mycket intressant seminarium.
Resten av dagen spenderade jag på ett seminarium om grön IT som hölls av Dialect och ett ytterst intetsägande seminarium om varför vilka skolor lyckas och andra inte, arrangerat av SKL.
