Igår offentliggjordes en studie som våra kollegor på Porter Novelli i USA varit med och genomfört. Studien publicerades av tidningen (Det är en låst länk för oss/er som inte prenumererar – Förlåt för det) och undersökte attityder till saker som historiskt varit viktiga för journalister som arbetar med ”traditionell media” (i studien definierat som tidningar, TV, radio och nyhetsbyråer) och jämför alltså attityderna hos de anställda inom trad-media och anställda/arbetande inom nya medier (definierat som ”bloggers and on-line news sites”).
Ett av studiens mer intressanta fynd är att endast 38 procent av 855 respondenter i studien ansåg det vara av vikt att vara först med en nyhet. I dagsläget, när alla kan publicera en nyhet (alltså rapportera om själva händelsen) är det extremt svårt att vara först. Man ska ha extremt mycket tur (skicklighet?) för att vara på rätt tid och plats. När alla kan sprida information i valfri kanal på nätet är det först på plats som ”vinner”, oavsett om man är journalist, bloggare eller none of the above. Jag minns flygplanskraschen på Hudson River, den Arabiska våren, de fruktansvärda händelserna på Utöya och många fler som exempel på när de traditionella medierna inte varit först med rapporterna. Intressant i sammanhanget är även att samma siffra för enbart de anställda inom trad-media är 42 procent.
Studien pekar även på att journalister inom trad-media har en tuffare arbetsbörda i år jämfört med förra året och att 58 procent av dem konsumerar mest media online i jämförelse med bloggare/journalister vid digitala tidningar där denna siffra är 95 procent. Föga förvånande kanske.
Studien pekar däremot på ett intressant faktum i efterspelet till #dendärnyagrejen Ajour och Emauel Karlstens uttalande om att ”alla är journalister”. Att ett ”scoop” inte är lika viktigt torde stämma ganska bra in på det som Ajour-gänget gör. De plockar upp nyheter och ämnen från andra ställen på nätet, refererar, kommenterar, analyserar och exemplifierar. I takt med att den snabba rapporteringen verkar bli mindre viktig är det nog just analysen som vi mediekonsumenter kommer vara villiga att betala för i framtiden. Och fullödiga analyser är svåra att få in på Twitters 140 tecken.
Med andra ord: Hej då uppradande av fakta och hej hej djupgående analyser, hej kontext och hej journalisten som expert. Det här stämmer överens med de trender vi ser här i Sverige, då exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet lägger allt mer resurser på sina helgbilagor. När agnarna ska skiljas från vetet på den journalistiska arenan är det således inte en snuttifiering av nyheter vi ser, utan en motreaktion – en expertifiering.
Nu får vi vänta och se om grundarna av Ajour kommer kunna ta betalt för sin expertkompetens. Om detta råder det delade meningar, men eftersom andra sagt det bättre än vad jag kan länkar jag istället till Fredrik Strömberg som skriver om varför Ajour behöver en affärsmodell och en av grundarna, Johan Hedberg, som beskriver varför han har varit med och dragit igång Ajour.
Update: Strax efter det att jag skrev det här inlägget släpptes nyheten om att Metro är först i Sverige med att lansera en applikation som heter Scoopshot. ”Nu blir det enklare för alla vardagsfotografer att sälja bilder till Metro. Med hjälp av en app i din smartphone räcker det med några knapptryckningar för att tidningen ska kunna ta del av dina bilder. /…/ När något oväntat inträffar är det kanske just du som är ögonvittne och står närmast till med en mobilkamera. Det kan vara en nyhetsmässig vardagshändelse eller kanske något kul som en Hollywoodstjärna på hemligt besök.”
Alla är således journalister, i alla fall bildjournalister.