Idag var jag CSR Sweden´s seminarium ”Företagens roll i samhället – vem driver utvecklingen framåt”. Frågor som skulle betas av under eftermiddagen var exempelvis Vad tycker politikerna om företagens hållbarhetsarbete? och Vad förväntar sig företagen att politikerna ska göra för att underlätta för de företag som är villiga att ta ett ansvar utöver vad lagen kräver? (lång).
Ämnet är intressant, paneldeltagarna var intressanta (däribland Raymond Mankowitz från McDonald’s och Karin Pilsäter, ordf. näringsutskottet), men återigen stod jag framför en panel som tyckte likadant och en moderator som inte högg på ett enda intressant resonemang. Exempelvis fick Markowitz ostört stå och uttala sig om McDonald’s förträfflighet under ca 5 minuter. Detta följdes upp av att Luciano Astudillo (s) berömde Mankowitz och McDonald’s och kallade dem för ett förträffligt företag.
En intressant fråga ställdes från publiken om skillnaden mellan ansvarstagande och välgörenhet. Olle Wästberg, moderator, tappade bort frågan och ordet gick tillbaka till panelen som efter två halvdana svar gick tillbaka till att tala i egen sak.
Det värsta är att jag gillar CSR Sweden. De är en bra organisation med flera bra företag som medlemmar. Tråkigt att den givna frågan som organisationen vill driva uppenbarligen är för viktig för att de ska kunna ta en debatt på allvar.
