Idag på morgonen poppade en artikel från SVTs Kulturnyheter upp i mitt twitterflöde (tack @jklang för det) som handlade om Kungliga Bibliotekets vilja att expandera regeln om pliktexemplar (att KB lagrar allt som publiceras i Sverige för att bevara vårt kulturarv) till att även gälla det som publiceras på Internet. Detta kallas för E-plikt. I enlighet med att ”ett exemplar av varje bok och tidning som trycks ska skickas till Kungliga Biblioteket för att bevara Sveriges kulturarv på en och samma plats” (SVT), ska även alla texter som anses ingå i vårt kulturarv publicerade på Internet lagras hos KB – i FYSISK form. Detta innebär att främst etablerade publicister blir tvungna att leverera material på antingen USB-minnen eller DVD-skivor. Från KB applåderar man e-pliktsutredningens betänkande.
KB fyller en funktion som ett slags Skansen för det svenska tryckta kulturarvet. Jag vill inte diskutera för och nackdelar angående deras roll som insamlare av vårt kulturarv i detta inlägg utan vill istället belysa det problematiska i åsikten att man inte kan lita på Internet. Är det egentligen säkrare att ha allt material som sammantaget ska vara vårt kulturarv i fysisk form än digital? ”Vi vill att allt ska levereras på fasta bärare – såsom USB-minnen eller DVD-skivor, men inser samtidigt att insamlingen kan vara en smula problematisk”, säger riksbibliotikarie Magdalena Gram. Problematiskt, ja, minst sagt.
Själva arbetsprocessen (brännande av skivor, överföring till USB-minnen) kommer att ta extremt mycket tid och vara minst sagt svåröverskådlig. För att i någon mån göra processen överskådlig kommer, som ovan nämnts, endast material av etablerade publicister att lagras. Jag förstår att det i princip är en omöjlighet att lagra ALLT. Men, det signalerar en syn på att det endast är material av dessa etablerade publicister som ingår i vårt kulturarv. Det publiceras en enorm mängd material som jag anser i allra högsta grad ingår i vårt kulturarv. Alla kulturbloggar, vare sig de publicerar dikter, noveller, romaner eller recensioner, ingår. Alla spelbloggar, skivbloggar, politikbloggar, filmbloggar ingår.
Initiativet är beundransvärt, om man tar till sig åsikten att publiceringsformerna på Internet inte liknar de traditionella. Vad som ska ingå i vårt gemensamma kulturarv definieras inte längre av huruvida det är en etablerad publicist eller inte som publicerat materialet i fråga. Möjligheten att idag i kunna ”publicera” sig själv gör initiativet extremt svårt både vad gäller urvalsprocessen och det praktiska tillvägagångssättet eftersom mängden information är ofattbar KB och e-pliktsutredningen har tagit den definition av kulturarv som alltid funnits och applicerat den på ett medium där den inte passar. Internet är inte samma sak som traditionell media.
Men, som min kollega Martin sa tidigare idag, det kommer i alla fall att skapa en hel del jobb.