Det kan knappast ha undgått någon att Findus är i blåsväder efter att det uppdagats att deras frysta lasagne innehåller hästkött. Det är en allvarlig kris som kommer att medföra en dipp i såväl försäljning som i förtroende för Findus. I nyhetsbrevet Veckans Brief säger Findus nordiska produktchef att de ”inlett diskussioner om hur vi ska bygga upp varumärket igen.”. Den värsta krisen verkar således vara över, och Findus själva anser att de lyckats kommunicera sitt budskap om att de varit ledande i att avslöja matfusket.
Fallet är intressant av flera anledningar, inte minst utifrån en förtroendefråga för hela livsmedelsindustrin. Skandalen visar tydligt på hur många mellanhänder det finns i produktionskedjan. Inte ens vid en skandal av den här storleksordningen kan man utröna vems felet är. Katastrof, minst sagt.
Men, som kommunikatör tänker jag också på de långsiktiga effekter en storskalig medieskandal har på företagets försäljning. Kommer det att påverka oss konsumenter till den grad att vi faktiskt ”röstar med fötterna” och köper andra producenters produkter? Tanken har ofta slagit mig. Hur långt minne har vi? Försäljningen av danskt fläskkött är i princip oförändrad efter skandalen om dålig djurhållning som briserade 2009; H&M’s försäljning visar inte direkt på någon dipp efter Kalla Faktas granskning av arbetsvillkoren i Bangladesh och ICA’s köttfärs köps flitigt. Naturligtvis hänger detta ihop med hur starkt varumärke företaget har innan en kris, men hur ”mycket kris” är för mycket för oss konsumenter?
Finns det någon studie som grundligt gått igenom de långsiktiga ekonomiska effekter en rejäl mediekris har på ett företag? Jag har inte hittat någon, men med tanke på hur kostsam en mediekris är i form av interna resurser, eventuella konsultkostnader (I Findus fall använder de PR-byrån Aspekta), och tappad lönsamhet eftersom en stor del av arbetstiden fokuserar på att lösa krisen och inte på produktion.
Jag tar tacksamt emot tips på forskning som kan ge svar.