I år är vi inte i Visby för att bevaka Almedalsveckan. Vi har fullt upp på kontoret och har därför valt att bevaka lobbyistveckan från Stockholm. Tack vare en bra medierapportering från bransch- och dagspress, TV och radio lyckas vi ha bra koll på allt som händer på ön.
Varje år ökar antalet medier på plats, såsom antalet lobbyister. Bruset blir större och större för varje år, och även de företag som inte är direkt inblandade i de politiska beslutsprocesserna, har börjat närvara i Visby. I takt med det blir det svårare att få uppmärksamhet och nå ut med sitt budskap. Att ha ett tydligt och välpaketerat budskap räcker inte längre, man måste sticka ut på något sätt – och ja, ofta lyckas man med det genom provokation.
Min personliga lista på vad som har fångat min uppmärksamhet är än så länge:
1. Debatten om bordellen i Visby – idén att bygga en bordell i centrala Visby för att få upp ögonen mot sexköp är rätt bra, men är det rätt att skattebetalarna finansierar statlig opinionsbildning?
2. Gudrun Schymans pengabål – att elda upp 100 000 kronor framför publik ger naturligtvis uppmärksamhet, även utomlands. Hade det inte varit bättre att lura publiken genom att elda upp sedelkopior och skänka pengarna till att kvinnoentreprenörskap?
3. Littorins avgång och skäll mot medierna – att svenska medier börjat använda ”fula metoder” för att få ut den minsta lilla nyhet om en offentlig persons privatliv känns obehagligt. Den brittiska skvallerpressens smaklösa arbetssätt borde inte förekomma i svensk journalistik.
Att provocera ger uppmärksamhet, men det viktiga är att kunna starta och föra debatten vidare på ett konstruktivt sätt. Ju fler aktörer som tävlar för att få uppmärksamhet, desto mer kommer provokationen att användas för att nå genom bruset. Men provokation är en konst, och inte alla är konstnärer.