Alla som jobbar med PR arbetar på ett eller annat sätt, eller har på ett eller annat sätt arbetat med att pitcha en nyhet/sakfråga till en journalist, bloggare, känd twittrare etc. Det är inte alltid lätt, framför allt om man har oturen att jobba med en kund eller produkt man inte riktigt tror på.
Åsikterna går isär om huruvida det är kunden själv som ska kontakta journalister, eller om PR-byrån ska ta en inledande kontakt. Ofta beror det på hur stor vana kunden i fråga har vid att tala med journalister. Naturligtvis är det vårt jobb som PR-konsulter att göra kunden bekväm med detta eftersom det är slutmålet – att få kunden att tala med media, men ibland räcker tiden inte till och en mix är på sin plats. Men, vem som än tar kontakten tycker jag att vi i Sverige (det finns säkert lysande exempel som jag inte vet om) är sämre på den väldigt riktade pitchen. Telefonsamtal i all ära, men det finns några lysande exempel på detta från USA.
Scott Monty, Head of Social Media hos The Ford Company, är en nestor inom corporate social media. När Ford i höstas bjöd in journalister till Ford Focus Global Test Drive, spelade de in personliga hälsningar till journalister som bjöds in att delta. Journalister inom olika områden bjöds in av den anställde på Ford som kunde mest om just det området. Personerna som bjöd in hänvisade även till eventuella tidigare kontakter och uppmanade journalisterna att publicera filmerna på sina egna web-sidor eftersom deras läsare kunde vinna en resa och en plats på provkörningen. Filmerna publicerades på Youtube så att alla kunde se dem. Personligt i allra högsta grad, intresseväckande och transparent. Ford lyckades även med konststycket att göra en pitch (som vanligtvis är något ganska ”privat”) till något som journalisterna faktiskt publicerade på sin tidnings sajt. Snyggt! Jag gillar speciellt att Jim Farley i filmen nedan är härligt osäker, flackar med blicken och ser lite allmänt bortkollrad ut. Ger en genuin känsla.
http://www.youtube.com/watch?v=1n_9lDx2x8k
Ett annat lysande exempel på personligt pitchande kommer från NYT-journalisten David Pouge som från journalistens håll beskriver hur bra det kan vara med PR-pitcher, att journalister faktiskt i allra högsta grad behöver få information. Men, i de allra flesta fallen är informationen irrelevant, för opersonlig och för innehållslös. Jag tror att alla PR-konsulter och journalister känner igen sig i det.
Han tar upp företaget CodeWeavers som skapat ett program som heter Crossover Impersonator som låter en köra Windows-program på Mac utan att äga en kopia av Windows. Anspelande på namnet ”Impersonator” spelade de in en film, utklädda till figurer från The Wizard of Oz och till Cher, som riktade sig direkt till Pouge. I filmen säger de sig vara ”huge fans” till Pouge och förklarar på ett enkelt sätt alla funktioner med deras Impersonator. Kolla framförallt in pappfigurerna i bakgrunden som alla har David Pouges ansikte!
Underbart!
Varför använder vi i Sverige då inte film i lika hög grad för att pitcha? Är det för att vi är rädda för att lägga alla ägg i en korg? Nja, man gör ju i princip samma sak när man per telefon eller mail erbjuder en journalist exklusivitet. Är det för att vi inte använder rörligt material? Nja, det kan inte heller stämma eftersom den senaste rapporten från World Internet Institute, Svenskarna och Internet (ladda ner här) visar att vi i allt högre grad använder internet för att se på rörligt material.
Jag tror helt enkelt att vi är ovana, att vi inte riktigt vågar ta ut svängarna i våra pitcher. Jag tror att pitchande fortfarande anses vara lite fult och skämmigt. En annan bidragande faktor till att de kommit längre i USA tror jag har att göra med Silicon Valley och alla start-ups som finns där. När tech-bloggare får hundratals releaser och pitcher om hundratals start-ups med liknande tjänster gäller det att sticka ut, och det verkar som att tech-bloggare och journalister är lite mer rock n’ roll än exempelvis en svensk vetenskapsjournalist eller matjournalist, som vi jobbar mycket mot (inget ont menat om någon av grupperna). Är det så att de i USA helt enkelt vågar ta ut svängarna mer, att vi i Sverige fortfarande sitter fast i ett ”traditionellt” pitchande?
Om ni har bra exempel på underfundiga och roliga pitcher från Sverige så tar jag tacksamt emot förslag. Jag vill gärna skriva en liknande post om bra exempel från vårt avlånga land där Kung Bore aldrig tycks släppa sitt grepp.