När jag står på scen delar jag in rummet som femman på en tärning och söker ögonkontakt med en energigivande åhörare inom varje sektion. Genom att hålla ögonkontakten med varje individ lite längre, så att jag verkligen talar till var och en av dem, kan jag skapa kontakt med hela publiken.
Kjell A Nordström och Stefan Einhorn är experter på det här. Jag minns hur jag satt på tredje raden till vänster på Intiman och lyssnade på Kjell en gång för några år sen. Han pratade direkt till mig. Visst tittade han bort ibland, men när han återkom fick vi verkligen kontakt.
När han hade pratat klart ställde jag mig till kön av människor som ville prata med honom. Jag brukar inte sukta efter eftersnack med föreläsare men jag tänkte att jag iallafall skulle hälsa. Bredvid mig i kön stod en tjej som hade suttit på sista raden.
”Jag måste hälsa”, sa jag, ”det kändes som att vi fick så bra kontakt”.
”Jag med”, sa hon, ”han tittade på mig nästan hela tiden”.
För en tid sedan höll jag en föreläsning på en Finlandsfärja. Åhörarna var visserligen intresserade, men de kämpade emot sviterna från en trerätterslunch och gårdagens festande. De första fem minuterna gick bra, men sedan började en av mina energigivare klippa med ögonen. Jag såg att det var ofrivilligt och jag letade upp en ny energigivare i samma sektion. Men allt fler av åhörarna började klippa med ögonen, några somnade och jag fick allt svårare att finna personer att fästa blicken på.
Jag överlevde, slutförde föreläsningen och fick beröm av dem som hade hållit sig vakna. Faktum är att utvärderingen gav mig toppbetyg. Jag tar åt mig, även om det kanske berodde på att de hade dåligt samvete över sin sömn.