Bråket mellan den så kallade Twittereliten och andra har vaknat igen. Askmolnet har vaknat igen och den kungliga bröllopsyran har vaknat, och lagt sig, igen. Det känns som 2010 all over. Men varför är det som berör ett flertal på twitter mest att Mårten Andersson skrivit en bok om sina favorittweets?
I sin bok bok Sveriges roligaste på 140 tecken har Mårten ”sammanställt de bästa, sjukaste och smartaste inläggen från landets mest populära twittrare till en komisk och pricksäker presentbok. En modern citatbok för vår tid!” Han har sammanställt tweets från exempelvis Adam Alsing, Alex Schulman och Jonas Gardell. Jag personligen tycker ofta att de är roliga.
Det som nu skapat debatt bland många twitteranvändare är alltså att en komiker skrivit en bok om roliga citat. Simple as that. Några menar att man missat poängen med twitter. De menar att det är konversationen som ska stå i fokus. Den mellanmänskliga, öppna dialogen är det främsta användningsområdet. Det tycker jag också. Men jag tycker också att det är grymt skoj att läsa smarta, elaka, roliga tweets. Ibland behöver jag inte mer än så.
Varför kan vi då inte bara tycka att det är ok att Mårten har samlat tweets han tycker är roliga, att andra använder det som en megafon och att andra igen vill använda twitter för att prata. Det finns väl inget rätt eller fel här? Preferenser? Ja. Regler? Nej.
Jag säger som Johan Hedberg: Var det den atmosfären vi ville skapa här?
Why can’t we all just get along?
Update: Eftersom jag just nu inte får överstrykningsfunktionen att fungera säger jag istället här att jag bytt ”upprört” till ”skapat debatt” ovan.
