En gång i tiden var Nöjesguiden, i likhet med många andra publikationer, en tidning fylld med referenser som endast några få utvalda begrepp sig på. Kort sagt: tidningen var hipp och väldigt mycket 90-tal. Det var på den tiden frihetsfronten delade ut alkohol vid Odenplan och många av Sveriges populäraste bloggare inte var födda.
I dag är Nöjesguiden mer mainstream, men ibland glimtar det till som i det senaste numret där 00-talet summeras, varifrån har jag hämtat illustrationen ovan. Den fångar på ett humoristiskt sätt två tendenser som jag väljer att ta med mig från nollnolltalet: vi skrev mer än någonsin på bloggar, forum, mikrobloggar etc. samtidigt som bland annat rapporter om den så kallade ”flumskolan” antydde att vår kunskapsnivå blev allt sämre. Motstridigheten i kurvan får mig att tänka på vad nollnoll-talet varit för mig.
Det gamla vs. det nya, en kamp som snarare var ett tillstånd. Ett årtionde präglat av nya kanaler, där vissa kanaler betraktades som döda innan de hunnit bli folkliga (en kvarleva från 90-talet månne?) och där allt för många hanterade de där ”nya och jobbiga kanalerna” på samma sätt som de hanterade ”internät” på 90-talet. Det vill säga en plats där du skulle vara.
Men mest av allt minns jag att människan är sig ganska lik. Visst var det flera som fick sina ”15 minutes of fame” när vi fick mer media än vad vi någonsin kunde hantera. Människan är fortfarande densamma men under 00- talet blev det lättare att avslöja dem som valde att behandla oss som något annat. Frågan om hur det kan komma sig att vår publiceringsvilja ökade drastiskt samtidigt som vår kollektiva kunskapsnivå enligt många nådde botten är nog en fråga vi får spara till nästa decennium.
Till sist lite av mitt 00-tal i punktform. Det är ju trots all listornas stora högtid:
– Trenderna färdades snabbare än någonsin och avståndet mellan innovators och early adopters krympte. Så gjorde även avståndet till early majority. Därför fortsätter det att vara relevant att beakta microtrender – i dem ligger alltid fröet till makrotrenderna.
– Personer och grupper som utgör smakfilter lever vidare och är snarare fler än färre idag men de finns nu på andra platser än de stora mediehusen.
– Min generation 70-talister blev gamla vilket innebar att vår analys av samtiden ofta var ett tecken på vårt biologiska och mentala åldrande och inte ett utslag av skarp analys.
– Du kunde göra karriär genom att starta en blogg.
– Vi talade om det svenska musikundret men påfallande få glömde att tacka ABF och den kommunala musikskolan, kanske var de inte tillräckligt samtida?
– Blockbustern regerade fortfarande (som Hannes skrev om här) men den delen av befolkningen som inte var intresserad behövde inte bry sig längre eftersom utbudet av ”smal kultur” blev större än någonsin genom vårt sätt att använda Internet.
– Jag skulle kunna lista hur mycket som helst men avslutar med mig själv och min väg under decennietb Berätttad enligt nollnoll-tals kliché, alltså personligt men inte privat: historia-kutlursociologi-radio- kriminalvård-skribent- socialsekretare- klubbfixare- Reklamskola-PR.