Almedalsveckan är i full gång, och som kommunikatör är det en närapå ofattbar lyx att få tillgång till så många intressanta seminarier, debatter och personer under en enda vecka. Det är som att twitter fött tusentals barn, matat dem fulla med kunskap och energi, väntat tills de kunde dricka lagligt, och strategiskt placerat ut dem över en surrealistiskt vacker stad speciellt skapad för ändamålet.
Och efter dag två kan våra specialutsända rapportera att det HAR varit intressant. Nivån på seminarierna är väldigt hög. Det har planerats. Talarna är pålästa. Det har tänkts till om allt från tilltugg till sittplatser. Organisatörerna kan det här. De pratar Almedalska.
Men. Ett litet men, och det är kanske inte den fräschaste spaningen i detta sammanhang, även om det tål att upprepas: mångfald är ett problem. Då handlar det inte direkt om representation av ålder eller etnicitet, även om det är en viktig aspekt. Utan framförallt om fördelningen av organisatörerna och besökarna vi har på plats. Veckan har bara börjat, men vi har redan stött på flera svåra fall av predikande för kören.
Tänk dig en sorlande matsal på en medelstor svensk organisation, plocka upp personerna, sätt dem på en flygstol till Visby, och led dem till fällstolar i ett partytält. Invänta mumlande bifall och applåder. Så kan ett seminarium på Almedalen se ut. Och då har vi inte ens kommit till panelen, vars kunnande eller kompetens i de allra flesta fall inte kan ifrågasättas. Men är de rätt personer på plats? Om vi ska prata snapchat, vore det inte mer intressant att bjuda in åtminstone en snapchatberoende tonåring (ursäkta generaliseringen) än fyra 32-åriga hipsterkommunikatörer och faktiskt lyssna på vad målgruppen har att säga? Om vi diskuterar sjukvård vill vi kanske höra från en patient. Och så vidare.
Mångfald är svårt, men borde vara en obligatorisk del i planeringen. För visst handlar Almedalen om att låta alla komma till tals? Först när vi har oväntade paneldeltagare eller nya infallsvinklar kan vi släppa almedalskan och prata på riktigt.