UPPDATERING: Artikeln publicerades 12:02 idag (den 23 november 2010) på dn.se.
Zadie Smith skriver inledningsvis ”Jag måste kunna räkna mig till Mark Zuckerbergs generation – det skiljer bara nio år – men av någon anledning känns det inte så”. Det betyder att det skiljer mindre än så mellan mig och Smith – 7 år, men det känns nästan som om vi växt upp i olika tidsåldrar. Zadie Smith berättar att hon var där när Facebook uppfanns och spenderar en stor del av sin artikel av att jämföra verklighetens Zuckerberg med filmens, Artikeln fortsätter att diskutera Facebook a’la TV-spelsdebatt, videovåldsbedatt etc.
”Det slående med Zuckerbergs vision om ett öppet internet är hur mycket oberördhet som krävs för att den ska fungera. Något Facebooks användare upptäckte när sajten ändrade deras integritetsgränser så att fler uppgifter blev öppna, med den (oavsiktliga?) följden att moster Dora plötsligt kunde se att du i tisdags gick med i gruppen Queer Nation” (Smith i DN kultur, 2010-11-23, 2). Smith fortsätter med att citera Zuckerberg som svarade på frågan om integritet med orden ”Det är bara en social norm som utvecklats med tiden” (ibid). Ja, precis.
Nu hårddrar jag lite: i det viktorianska Storbritannien pratade man inte om snusk, badade inte i samma badhus eller visade anklarna. Integritet var likställt med dygd. Idag möts vi av bröst så fort vi går in i en mataffär på omslagen av Moore, Slitz och Vecko Revyn. Jag moraliserar inte, bara konstaterar. Det är skillnad på nu och då, och normer förändras. Zadie Smith har naturligtvis rätt till sin åsikt som framkommer ganska tydligt när hon skriver: ”Vilken sorts liv? (ang. filmens Sean Parkers kommentar: Vi levde på gårdar, sedan levde i städer och nu lever vi på internt) Inte detta, väl, där 500 miljoner uppkopplade människor samtidigt bestämmer sig för att se reality-showen ”Bride wars” bara för att deras vänner gör det”. Zadie Smith hade ett konto på Facebook under två månader. Jag vet inte hur mycket av Facebook hon hann använda. Jag tänker lite på den arga grannen i filmen Änglagård som säger att hon nog vet vad som försiggår i Stockholm. Det har jag sett på TV. Jag tänker Frankfurtskolan, Baudelaire och finkultur vs. fulkultur.
”När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. /…/ vi förlorar våra kroppar, våra rörliga känslor, våra begär, våra rädslor” (Smith i DN Kultur 2010-11-23). Jämför med Adorno och Horkheimer cirka 70 år tidigare. ”Far more strongly than the theatre of illusion, film denies its audience any dimension in which they might roam freely in imagination – contained by the film’s framework but unsupervised by its precise actualities – without losing the thread; thus it trains those exposed to it to identify film directly with reality” (Dialectic of Enlightenment, 1944). Huga. Ny teknik alltså – farligt.
Vi, om jag nu ska räkna mig själv till Mark Zuckerbergs generation, är, enligt Smith, värda något bättre. Facebook fördummar. ”Borde vi inte alla kämpa emot. Allt i Facebook är förminskat till grundarens mått”. Plattformen i sig själv verkar alltså styra oss.
Smith är uppenbarligen människa 1.0 som hon själv säger. Jag måste vara något annat än Smith – kalla det 2.0 eller bara van vi internet. Jag känner inte igen mig i hennes oro. Av flera orskaker:
- Jag lever inte på Facebook. Det är en del av mig – inte hela mig.
- Jag saknar rädsla för att någon annan ser bilder, mina uppdateringar och mina intressen, och eventuellt sprider dem.
- Jag ser möjligheter i plattformen. Vare sig det är Twitter, LinkedIn, Facebook, Digg etc.