Under året har det stormat en hel del kring byrån Studio Total. Stormat, på ett bra sätt tycker jag. Framför allt verkar de själva vara av åsikten att storm är bra för dem, deras kunder och den som intresserar sig för dem. Deras arbetssätt och filosofi beskrivs i ett manifest som bland annat innehåller regeln ”Never use the passive where you can use the active.” De har under åren skapat en hel del PR-kupper, och det är precis ordet ”kupp” jag vill diskutera.
Jag tror inte någon glömt Kulturpartiet som ville komma in i riksdagen genom att fokusera på kulturfrågor och fronta med Kim Anderzon och Nisti Stêrk. Satsningen fick mycket uppmärksamhet, men på kort tid kom det fram att det var en, just det, PR-Kupp! En kupp för att belysa Kulturfrågorna som initierades av bland andra Riksteatern och Studio Total.
Under våren 2009 blev en blogg vid namn Black Ascot känd. Jag följde den från start, fascinerades, förundrades och inspirerades till viss del. Erika Ascot, författarinnan bakom bloggen, presenterade sig med orden ”8 år var jag när dom dog. Sedan dess bor jag med mitt styvmonster i en liten våning med 5 kakelugnar och 750 klänningar på Östermalm och gör det bästa för att supa/shoppa bort mina minnen”. Erika hade uppenbara problem. Hon hade tillfälliga sexuella kontakter, söp, tog droger och skolkade. Efter cirka tre månader kom det fram att bloggen var, just det, en PR-kupp. En kupp för att marknadsföra en ny uppsättning på Malmöoperan som hette Vanessa. Fejkblogging, eller flogging som jag kallar det för, blev ett begrepp.
Under hösten 2009 satte Arvikafestivalen in en platsannons där de eftersökte människor som inte var rädda för att vara nakna och kunde dricka alkohol.
Intelligens var inte heller ett plus. Annonsen blev snabbt indragen från AMS. Snart därefter visade det sig vara, just det, en PR-kupp. En kupp för att skapa uppmärksamhet kring Arvikafestivalen.
Alla dessa så kallade PR-kupper är signerade byrån Studio Total. Detta ledde till att programmet Kobra på SVT intervjuade Per och Tomas från byrån och talade om marknadsföring och lurendrejeri. (se klippet här, ligger kvar till den 17 dec).
PR-kupp, PR-bluff, reklamkampanj, PR-kampanj etc. Vad är det för något?
Enligt Tomas är det berättelser, enligt andra är det lurendrejeri.
Jag tycker att det är briljant. De har berättat en historia om respektive företag eller fråga. Istället för att gå rakt på kärnan går man runt den, fyller den med budskap, känslor och teman. Studio Total säger själva att världen är full av storys, och de vill berätta dem.
Så, har de ljugit, bedragit eller skojat? Jag tror att de som reagerat hårdast är journalisterna, eftersom det är dem som faktiskt skrivit om någonting som de själva, med en fundamentalistisk världsbild, ”lurats” till att tro vara sant. Det intressanta med Studio Total-händelserna är att deras kampanjer är typ de enda jag hört mina vänner utanför media-bubblan diskutera med inlevelse och på allvar. Är det rätt eller fel att ”lura” journalister och allmänhet genom att berätta stories som inte är lögn, men inte heller helt sanningsenliga?
Med detta inte sagt att jag uppmanar till att tänja på ”sanningens” gränser, men faktum kvarstår att ovan exempel har resulterat i stor spridning i media och hög igenkänning för uppdragsgivarna.
Rätt/fel? Moraliskt/omoraliskt? Lögn/sanning? Det fantastiska ur ren PR-synpunkt är att man börjar diskutera! En ”normal” kampanj slutar ofta vara intressant efter att dess budskap förmedlats, men i ovan nämnda kampanjer lever diskussionen kvar längre.
Men ”kupp”? Nja, jag vet inte.
Håller ni med? Diskutera med oss här eller på @pratpr.